Jag är så splittrad, stressad, lycklig, kär, galen och massa saker.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag är splittrad som sagt.
Jag börjar inse nu, jag lämnar mitt trygga liv här hemma snart, väldigt snart.
Och jag är så lycklig ena sekunden och andra sekund vill jag bara skrika.
Men jag vet att jag vill åka, men kan inte alla nära och kära följa med mig?

Alldeles nyss var det ett halvår kvar tills jag skulle åka,
jag tyckte jag hade god tid på mig att förbereda mig mentalt.
Varför känns det inte som jag är det minsta förberedd nu?

Jag antar att detta är nåt man måste gå igenom när man ska göra ett sånt här äventyr.
Och jag vet att jag inte kommer ångra mig en sekund när jag väl kommit iväg.

Jag och Emmy har iaf fått svar från våran blivande hyresvärd.
Ett glatt besked om att vi kommer få bo med varandra där nere, mycket viktigt.
Tur att Emmy är med mig där nere och att vi är så lika på så många sätt.

Det var allt jag hade på hjärtat idag, en splittrad Malin.

xoxo