Förlåt för mitt förra inlägg. Blev bara så himla less på att allt går så fel. Jag trodde verkligen att jag skulle få ett bra besked av läkaren, det kändes så. Så fick jag inte det och hela världen rasade för ett tag. Tur att Ymme just kom in genom klassrumsdörren och märkte direkt att det var något fel och drog med mig ut. Hon peppar bra, tacksam som tusan för att hon är här. Men även dom bästa orden, dom peppande orden hon säger får mig inte att känna mig bättre. Jag måste fortfarande åka till läkaren den här veckan, ta mer prover och vänta igen. JAG HATAR ATT INTE VETA vad det är som händer med mig, med min kropp.. Jag vill veta, jag vill ha kontroll.. Mamma, pappa, ALLA mina nära och kära, håll tummarna för mig!