Ja Anton, hur svarar man på detta? På ett sätt känns det så konstigt att höra det här från dig, men det kanske du kan förstå? Du har gått från att inte kunna säga att du ens saknar mig till att öppna dig mer än någonsin. Om jag ska vara glad över nåt av det här som jag har sårat dig så är det väl detta. Du känner mig, du vet att jag är en sån person som pratar mycket, som pratar om känslor och det är sån jag är. Du har inte varit sån och det har ibland varit sjukt jobbigt som du vet. Ibland har jag verkligen mått piss dåligt länge för att vi pratat och jag har frågat dig hur du mår och du har mest svarat ”okej, det rullar på”. Så på nåt sätt är jag lättad. Lättad över att du äntligen öppnat dig och jag får höra vad du känner och tycker.

Såklart rinner tårarna som aldrig förr, även när jag läser ditt mail för sjätte gången nu. När jag läser raderna ” Alla som kommer hit säger att vi bor så fint, men jag trivs inte här längre. Jag vill att du och Joanna ska stå och baka cupcakes på lördagsmornar, att du ska tända ljus, hacka morötter och gurka innan vi ska mysa framför en film. Att du ska stå och tjata på att jag ska kliva upp så vi kan åka och bada med Alva och Nadia nångång.” vill jag bara hem, skita i allt och dra hem. Jag vill tillbaka till ”våran” lägenhet, uppleva allt med dig igen. Jag förstår att du tycker det är sjukt jobbigt att vara hemma, jag visste inte att det var såhär. Förlåt men jag känner lycka när jag läser dina rader. Jag gråter för att jag saknar dig och vill bara krama om dig, men jag gråter även av lycka. Allt jag var rädd för försvinner, jag har verkligen tvivlat på dig Anton. Det ska jag inte ljuga om, jag har tvivlat på att du inte känner som jag och nu får jag veta att du känner lika. Såklart är det jobbigare för dig, du går hemma i vardagen, samma folk, träffar min familj och allt sånt. Det blir ju annorlunda för mig, det blir på två helt olika sätt. För dig blir det jobbigare därför och för mig blir det jobbigare för att jag är ifrån allt, familj, vänner, hem.

Jag har lärt mig här nere att tänka positivt, annars skulle jag aldrig överleva saknaden efter dig, mina prinsessor, alla. Du anar inte hur tufft det är ibland, jag bara gråter och gråter ibland men du anar inte hur stark jag blivit. Jag har nog aldrig varit så stolt över mig själv som jag är nu. Jag har klarat 10 månader hemifrån, det är ingen dans på rosor, långt ifrån, men jag klarar det och jag växer som människa. Jag försöker även nu se på det här som nåt man kan vända till det postiva, framför allt i framtiden när jag sen kommit hem eller till och med när jag beger mig från Australien och ut i världen på min och emmys resa.

Jag tror att vi kommer förstå vad vi betyder för varandra, nu mer än någonsin. Som du skriver så är det tråkigt att du behöver ett sånt här uppvaknande för att förstå, men på nåt sätt är jag glad att det händer, för skulle det hända annars? Någonsin? Jag vet att du inte kan förstå hur jag kan vara med någon annan fast jag känner såhär för dig. Om jag ska vara ärlig så vet inte jag heller. Det skulle inte hända förut. Men på nåt sätt så är det här Australien, jag lever mitt liv här och det har typ inget med mitt liv hemma att göra. Såklart har det det men åhh det är så svårt att förklara. Jag skulle aldrig förstå (så jag förstår dig) innan jag åkte hit, hamnade i den här situationen. Jag tänkte verkligen skippa allt, skippa jul, allt. Men sen ändrade jag mig, jag kände att jag kommer ångra mig. Och om det är nåt jag är säker på så är det att jag inte vill komma hem och ångra nåt, för då kommer jag inte må bra när jag kommer hem. Nu kommer jag komma hem, vara klar med Australien, vara klar med mig själv, vara starkare än någonsin och vara redo att starta mitt liv hemma. Ett liv som jag vet, vill och hoppas komma innehålla dig.

Jag vet inte vad mer jag ska säga om det du skrev, jag har sagt exakt som jag känner Anton. Allt det jag skriver kommer från hjärtat, jag hoppas du känner mig så pass bra att du vet att jag alltid säger saker från hjärtat. Jag vet att vi kommer klara det här. Ibland är det tungt, väldigt tungt. Men när det är så för mig försöker jag tänka på hur, när och var vi kommer ses igen. Jag kan knappt vänta. Jag tror jag kommer explodera av känslor på flyget hem, jag kommer dö av längtan och en flygresa har nog aldrig tagit så länge som hemresan kommer göra.

Jag tänker på dig hela tiden, det behöver du inte vara rädd för att jag inte gör. JAG LOVAR. Och om du inte tror att jag tänker på dig efter allt detta så känner du inte mig.

kram