Allt brukar gå upp och ner. Hemlängtan kommer, hemlängtan går. Men nu vill den inte gå sin väg. Jag drömmer om hemma, jag drömmer om vänner, familjen, fotbollen och om hur det kommer vara på flygplatsen när jag kommer hem, ja jag drömmer om allt som har med Sverige att göra helt enkelt. Inatt drömde jag och mitt kära järngäng, och det var så verkligt. Jag försöker säga till känslan att det är dags att gå hem nu, att jag har fått nog av hemlängtan, men det är som att den har bomullstuss i örat (för att det bullrar så, till och med när jag skriver ett inlägg börjar jag tänka på musiken på kastalskolan, hur normalt är det?!) för den hör inte vad jag säger. Idag ska jag försöka säga till på skarpen, vara bestämt, NU ÄR DET DAGS ATT GÅ!

Kärlek!



xoxo