Jag sitter nu här och har varit borta i exakt 378 dagar. 378 dagar som ibland har känts som en evighet men som för det mesta har känts som dom snabbaste 378 dagarna i mitt liv. Om tre veckor samma tid sitter jag i Nya Zeeland, jag är iväg på mitt nästa äventyr. Jag tror att jag kan jämföra det jag känner nu en aning med det jag kände innan jag åkte. De sista veckorna hemma ville jag bara komma iväg, komma iväg och ha sagt hejdå till alla, för det var det jag tyckte var jobbigast och ville ha gjort. Nu är det lite samma sak, jag ska säga hejdå till allt och alla här, till ett kaptiel av mitt liv som aldrig kommer komma igen. Och snart är det dags att skapa nya kapitel och äventyr att fylla dom med, mitt liv.

Det jag har fått uppleva här nere är så mycket mer än bara min grafisk design kurs. Den största vinsten är att jag har lärt känna mig själv på ett helt nytt sätt. Jag har töjt mina gränser åt alla håll och har på något sätt hitta mig själv mer än någonsin. Jag har kommit till rätta med vad som är viktigt i livet, vad jag vill med mitt liv och vad som betyder nåt. Jag har förstått saker som jag aldrig annars skulle förstå och för det kommer jag vara evigt tacksam.

Jag har träffat och kommit männsikor nära som jag aldrig annars ens skulle veta av, jag har upplevt saker som många andra aldrig kommer få uppleva och jag har framför allt aldrig saknat och längtat så mycket som jag har gjort under dessa 378 dagar. Till bara för nån vecka sedan har jag saknat, saknat och saknat. Jag har saknat så mycket så att jag ibland inte vetat vart jag ska ta vägen. Det är inte något jag har visat utåt, ni har bara sett en bråkdel av alla mina saknad anfall och attacker.. Jag är bra på att visa mig stark, jag är stark, men ibland orkar jag inte vara starkast i världen. Men nu börjar saknaden gå över, gå över till längtan. En så stark längtan så ibland känns det som att jag ska explodera, gå i tusen bitar. Men på något sätt har den jobbiga saknaden gått till nåt bättre, längta är så mycket härligare, att längta, bara ordet låter ju bättre. Så ja nu längtar jag efter ALLT och ALLA.

Om ni skulle fråga mig om jag skulle rekommendera någon att göra det jag har gjort, svaret är det största JA jag kan få ur mig. JA JA JA! Det har varit ett av de bästa åren i mitt liv. Jag skulle säga att det inte alltid är en dans på rosor, det är otroligt tufft, tuffare än vad du någonsin kan förstå men det är så värt allt. Jag säger som alla mina vänner och familj sagt till mig hela tiden. Allt hemma finns kvar, allt och alla väntar på dig. Lev din dröm och vi finns när du kommer hem. Ibland kan dom korta meningarna göra skillnad, ibland är det precis vad man behöver höra för att orka med, orka vara stark.

Jag vet inte riktigt vad jag ville säga med det här inlägget, jag skulle bara skriva att jag inte saknar längre, jag längtar, men se så långt det blev. Ibland är det så skönt att bara skriva av sig. Och som jag sagt förut, om ni inte vill läsa exakt vad jag känner och tycker, så läs inte.

xoxo