Känsliga läsare varnas för ett mycket känsligt och negativt inlägg.

Jag vet att ingen kan förstå. Ingen kan förstå hur ont det gör ibland när jag inte vill något annat än att åka hem, vara hemma, nära alla. Den här helgen är den sämsta sedan jag kom till Australien.. Jag vill inte göra nåt, jag känner inte för att vara inne, inte för att vara ute, inte för att åka till stan, inte för att vara hemma, INGET. Jag vill bara boka ett plan. Allt gör bara ont. Det är en smärta som inte går att förklara och ibland känns det som att ingen kan förstå. Jag vet att mina nära och kära saknar mig och att det gör ont för er. Men jag saknar alla, allt och jag har aldrig upplevt något liknande förut. Jag tror inte ens någon av de andra tjejerna som är här upplever det här exakt som mig, dom har haft folk som hälsat på, fått en bråkdel av hemma.. Just nu vill jag inget annat än att vara hemma i Östersund. Jag till och med saknar Östersund, något jag aldrig trodde jag skulle säga. Jag vet att det här inte är något ni vill höra, men ibland måste mina känslor bara få komma ut och då är bloggen mitt bästa vapen.

Varje gång jag börjar må så här brukar jag ha styrka nog att slå bort det, fälla en tår eller två, ta tag i mig själv och göra nåt åt saken. Men idag orkar jag verkligen inte. Idag klarar jag inte av att vara den där starka tjejen som alltid är glad och positiv. Idag är en dag då jag gråter när jag ser ett foto, hör en låt, känner en doft eller tänker en tanke som påminner mig om hemma, underbara hemma.. Det enda jag kan hoppas är att jag snart hittar styrka som gör så att jag kan njuta av mina sista två månader i Australien. För tro mig, jag vill verkligen ta vara på min sista tid här och inte må så här.

xoxo